Nu är jag äntligen klar med 3D-skrivaren. Det var riktigt roligt att bygga den även om det var lite frustrerande ibland. Jag skulle absolut kunna tänka mig att bygga en till om behovet/efterfrågan skulle uppstå.
Skrivaren är lite nyckfull. Det känns lite som när man var tvungen att justera skrivarna med pyjamaspapper före varje utskrift. Den är ganska känslig för kvaliteten på plasten man skriver ut med. Standardmåttet till min skrivare är 1.75 mm, men när jag mätt spolarna har det varierat mellan 1.5 och 1.7 mm. Den ojämna diametern på plasten leder till att det blir för lite plast utspritsat ganska ofta.
Igår stötte jag på ett annat problem som jag tror beror på dålig plast; Materialet matades inte fram ordentligt till skrivarhuvudet så prylen jag höll på med såg ut som om den råkat ut för insektsagrepp. Problemet kan också berott på att plasttråden trasslade ihop sig före utskriften och blev lite för mycket böjd när jag rullade upp den på en spole. Det blev inga veck, men det var inte långt ifrån. Den utskriften hamnade i min återvinningspåse.
Plasten kostar knappt 200 kr kilot så saker är inte särskillt dyra att skriva ut, men hittills tror jag att jag gjort av med fem gånger så mycket material på misslyckade utskrifter som på lyckade. Förhoppningsvis kommer Filabot säljas till ett överkomligt pris när massproduktionen komer igång. Det kanske blir en fungerande affärsidé att köpa andra 3D-utskrivares gamla misslyckade prylar och återvinna materialet.
Det blev ganska många påbörjade och hastigt avslutade testutskrifter innan jag fick plasten att fastna på plattan, det såg mest ut som färgat snor som maskinen geggade runt. Men Markus tipsade mig om att tvätta glaset med vitvinsvinäger och efter det är vidhäftning inget problem. Nu är det lösa skruvar och muttrar som gör att jag måste justera skrivaren lite då och då.
På ett par års sikt kan man säkert få skrivaren att betala för sig själv bara av att fixa till saker hemma. Det är gott om plastprylar som går sönder, eller andra saker man kan förbättra med lite plast: dammsugarmunstycken, krokar, knoppar, reservdelar osv. Man kan klicka runt många timmar på Thingiverse för inspiration eller färdiga lösningar.
Jag tror att 3D-skrivare kommer att bli lika billiga, driftsäkra, lättanvända och tillgängliga som vanliga färgskrivare är idag inom några år. Att lära sig behärska 3D-modellering borde ingå i grundskoleutbildningen. Om ‘alla’ kunde producera merparten av allt de konsumerar hemma skulle man slippa många transporter. Det kanske är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta västvärldens bekväma livsstil när oljan blir skitdyr. Plasten jag skriver ut med nu är dessutom inte oljebaserad. Den är i och för sig riktigt dålig på att stå emot värme, men det finns många andra material.
Redan idag kan man skapa sina egna saker i glasserad keramik och olika metallegeringar. Det är inte helt billigt, men om man skrivit ut en prototyp hemma i billig plast kanske det inte är lika läskigt att testa. Jag tror det kommer ploppa upp lokala produktionscenter som har utrustning för större utskrifter och mer exotiska material än gemene man kommer att ha hemma. Det kanske är en nisch som alla utdöende fotobutiker borde slå sig in på.
Nästa delområde att utforska är 3D-scanners. Om man på ett billigt sätt kan få digitala representationer av verkliga saker öppnas stora möjligheter.
Jag lär återkomma i ämnet.